The role of agricultural buffer zones in water protection

Abstract

Diffusa utsläpp från jordbruket utgör ett globalt miljöproblem och orsakar eutrofiering och nedsatt kemikalisk status i yt- och grundvattnet. En skyddszon mellan jordbruk och vattendrag kan minska ytavrinning av näringsämnen och kemikalier till vattendragen betydligt genom att fungera som ett biologiskt filter. Skyddszoner förebygger även erosion, skyddar grundvattnet och förbättrar biodiversiteten på landsbygden.

Denna litteraturstudie ger en översikt över skyddszoners effektivitet och vilka faktorer som inverkar på den. Litteraturgranskningen visar att skyddszoners reduktionspotential för näringsämnen och kemikalier varierar från allt mellan 10 och 100 % beroende på zonens struktur, skötsel och omgivande miljö. Forskning tyder på att framför allt skyddszonens växtlighet och skötsel har en avgörande inverkan på zonens skyddsförmåga, och en zon med tät gräsartad växtlighet som skördas och bärgas kan uppnå hög reduktionspotential av näringsämnen och kemikalier. Det finns även forskning som visar att framför allt zonens bredd inverkar på dess effektivitet, alltså kan resultaten vara motstridiga gällande strukturens inverkan på effektiviteten. Skyddszonens effektivitet beror även på platsspecifika faktorer såsom klimat, jordtyp, jordbrukets typ och biodiversitetens känslighet.

I detta arbete ges även en översikt över vilka styrmedel som används för att reglera användningen av skyddszoner i Finland, Europeiska unionen (EU) och världen, och diskuteras huruvida styrmedlen följer befintlig forsknings rekommendationer. Arbetet visar att skyddszoners reglering i många delar av världen är utspridd över olika myndighetsnivåer och regioner, medan den i EU är mer generaliserad och enhetlig. Obligatoriska regleringar berör i allmänhet endast skyddszonens bredd, medan zonens växtlighet och skötsel oftast styrs med hjälp av stödprogram och rekommendationer. Detta kan leda till att obligatorisk reglering avviker från forskning som betonar att zonens växtlighet inverkar på effektiviteten i högre grad än bredden. Olika rekommendationer och stödprogram är ofta i linje med forskning, men dessa har lägre implementeringsgrad.

Denna litteraturstudie visar att skyddszoner potentiellt är ett effektivt sätt att skydda yt- och grundvatten från föroreningar från jordbruket, men att effektiviteten beror på zonens struktur samt platsspecifika faktorer. För att skyddszonen ska vara en effektiv vattenskyddsmetod behövs tillräcklig reglering som följer forskningars rekommendationer gällande struktur och som är anpassad enligt olika miljöer.