What is this nonsense? - on the political in visual art with basis in surrealism and pataphysics

Abstract

In my master's thesis for the study program CuMMA (Curating, Managing, and Mediating Art), I examine the concept of nonsense, in relation to concepts of surrealism and pataphysics, in order to define nonsensical strategies for producing political art. The thesis further discusses nonsense and pataphysics as contexts of learning, and the concept of disorientation in surrealism as an educational strategy. The research applies theory of concepts to analyse and discuss the concepts.

The thesis discusses how nonsense works in the social context that is art. My conception of nonsense in visual art is based on Susan Stewart's and Marlene Dolitsky's definitions, where nonsense is highly structured and a phenomena of reception. Nonsense provides a place where the structures that produce consensus of common sense can be criticised, it flattens hierarchies, inverts social structures and reveals gaps in social structures.

Nonsensicality is a product of both surrealism and pataphysics. Where it is a result of play and chance in surrealism, it is a result of the laws governing pataphysics itself. My theoretical understanding of surrealism is mainly based on André Breton's writings and Helena Lewis' political viewpoint. Whereas the writings of Andre Jarry and Andrew Hugill have formed my understanding of pataphysics. Pataphysics is a science enabling the political, it establishes a moment in society that forms the social space in that society. Surrealism, and the political in surrealism, operate in that social space.

In order to discuss mediation of art, the surrealist notion of disorientation is set in contrast to the traditional educational model, where learning is a staircase. With nonsensical surrealist and pataphysical strategies in education, learning becomes more like solving a jigsaw puzzle. The intelligence of the student is sufficient for learning and understanding.

I min magistersavhandling för examensprogrammet CuMMA (Curating, Managing and Mediating Art), undersöker jag begreppet nonsens i förhållande till begrepp från surrealism och patafysik, för att definiera nonsensstrategier i politisk konst. Vidare diskuterar avhandlingen nonsens och patafysik som kontexter för inlärning, och det surrealistiska begreppet desorientering, förvirring, som en strategi för inlärning. I avhandlingen används begreppsteori för att diskutera begreppen.

Avhandlingen diskuterar hur nonsens fungerar i konstens sociala kontext. Min uppfattning av nonsens i visuell konst grundar sig på Susan Stewarts och Marlene Dolitskys definitioner, där nonsens är grundläggande strukturerat och ett mottagningsfenomen. Nonsens erbjuder en plats som möjliggör en kritik av de strukturer som producerar överenskommelsen om vad som är vettigt. Nonsens jämnar ut hierarkier, inverterar och avslöjar klyftor i sociala strukturer.

Nonsens, det meningslösa, är både en surrealistisk och patafysisk produkt. I surrealism är det ett resultat av lek och slumpen, medan det i patafysik är ett resultat av de lagar som styr patafysiken självt. Min teoretiska uppfattning av surrealism baserar sig i huvudsak på André Bretons skrivelser, samt Helena Lewis' politiska synvinkel. Medan Andre Jarry och Andrew Hugill har format min förståelse för patafysik. Patafysik är en vetenskap som möjliggör det politiska. Den etablerar en stund i samhället som formar det sociala rummet i det samhället. Surrealismen, och det politiska i surrealism, verkar i det sociala rummet.

Den surrealistiska idén om förvirring, ställs här i kontrast till den traditionella pedagogiska modellen, där inlärning är som en trappa, för att diskutera konstmediering. Inlärning ter sig mer som att lösa ett pussel med nonsensstrategier från surrealism och patafysik. Elevens egna intelligens är tillräcklig för att lära och förstå.