​Visual testimonies: Addressing lived experiences of ­adversity in visual communication ­design and art direction

Abstract

In this thesis I develop practices to address lived experiences of adversity that promote dignity and agency in the context of visual communication design (VCD) and art direction. I have worked with questions of marginalization for almost a decade in journalism, publishing and illustration. In many projects adverse experiences of marginalized people are explicitly discussed or at least implied. These situations can be emotionally demanding. Marginalized people often have experiences of adversity and even trauma. There are no rigorous practice models in VCD to facilitate projects that are dignified, and trauma informed. Furthermore, research in the field rarely highlights lived experience, the body and testimony. Therefore, this study has two motivations: to develop practices for myself and to invite others from VCD to a discussion on how to address adversity.

This thesis focuses on the facilitation of image production processes and art direction. Often disregarded parts of VCD practice like the body and affect are highlighted. This study is theoretical. Practical implications of the practice proposal are analyzed in relation to work methods and images produced by others. Theory from therapeutic literature, media studies, feminist theory and phenomenology is invited to add depth to the discussion. It is concluded that women and marginalized people loose agency and trust in their experiences through adversity and trauma. Many are disbelieved, ridiculed and lack meaningful words or cultural context for their experiences. This results in an inability to act and express one’s experiences. In this thesis I develop a practice of visual testimonies and witnessing, that might be able address these problems.

To develop and discuss a new VCD practice, I conduct qualitative theoretical research in three parts. First, I identify how voicelessness is experienced. Instead of understanding voicelessness and marginalization only as exclusion from media platforms, voicelessness is here understood as severe alienation from the body, lived experience and language. This study focuses on women’s experiences. Second, I identify and analyze two common practices that are used to address adversity. I call them exposé imagery and better representation (BR) imagery. In exposé images violence is often literally depicted. In BR imagery dominant narratives of victimhood are deconstructed and transformed. Third, I develop an alternative practice. I call this practice proposal visual testimonies and witnessing. Its aim is to address voicelessness by strengthening trust in one’s experiences and one’s body’s ability to act.

I denna avhandling utvecklar jag metoder för hur en kan arbeta med skadliga erfarenheter genom att främja värdighet och agens i samband med visuell kommunikationsdesign (VKD) och konstnärligt ledarskap. Jag har arbetat med frågor om marginalisering i nästan ett decennium inom journalistik, publicering och illustration. I många projekt diskuteras skadliga erfarenheter av marginaliserade människor explicit eller åtminstone implicit. Dessa situationer kan vara känslomässigt krävande. Marginaliserade människor har ofta erfarenheter av motgångar och trauma. Det finns inga rigorösa praktikmodeller i VKD för att ordna projekt som stöder värdighet och är traumainformerade. Dessutom framhäver forskning sällan levd erfarenhet, kroppen och vittnande. Därför har denna studie två motivationer: att utveckla metoder för mig själv och att bjuda in andra från VKD till en diskussion om att bemöta andras skadliga livserfarenheter.

Denna avhandling fokuserar på ordande av bildproduktionsprocesser och konstnärligt ledarskap. I VKD-praxis förbises ofta kropp och affekt, men här lyfts de fram. Denna studie är teoretisk. Praktiska implikationer av praktikförslaget analyseras i relation till arbetsmetoder och bilder producerade av andra. Teori från terapeutisk litteratur, mediestudier, feministisk teori och fenomenologi inbjuds för att fördjupa diskussionen. Som slutsats dras att kvinnor och marginaliserade människor förlorar agens och förtroende för sina erfarenheter genom skadliga händelser och trauma. Många blir misstrodda, förlöjligade och saknar meningsfulla ord eller kulturella sammanhang för sina erfarenheter. Detta resulterar i en oförmåga att agera och uttrycka sina erfarenheter. I denna avhandling utvecklar jag en praktik av visuella vittnesbörd och bevittnande, som kanske kan lösa dessa problem.

För att utveckla och diskutera en ny VKD-praktik utför jag kvalitativ teoretisk forskning i tre delar. Först identifierar jag hur röstlöshet upplevs. Istället för att förstå röstlöshet och marginalisering enbart som exkludering från medieplattformar, förstås här röstlöshet som en allvarlig alienering från kropp, levd erfarenhet och språk. Denna studie fokuserar på kvinnors erfarenheter. Näst identifierar och analyserar jag två vanliga metoder som används för att arbeta med skadliga erfarenheter. Jag kallar dem exposébilder och bättre representationsbilder (BR-bilder). I exposébilder skildras våld ofta bokstavligt. I BR-bilder dekonstrueras och transformeras dominerande berättelser om offerskap. Till sist utvecklar jag en alternativ praxis. Jag kallar detta förslag visuella vittnesbörd och bevittnande. Syftet är att möta röstlöshet genom att stärka tillit till ens egna upplevelser och sin kropps handlingsförmåga.